Välj ett inlägg
AAAAAAAArrrrggghh. Det var ute på lekplatsen. Massa folk var där. Jag hade min bästa munkis på mig, den som syrran köpte i staterna till mig, jag hade fått till håret bra också ( nya vaxet är grymt!) och jag var rätt nöjd för en gångs skull. I alla fall. Jag står där bakom klätterställningen, Maja är där också. Hon är så fett söt. Och jag blir så fett nervös. Värsta handsvetten. Memhet är aldrig nervös ju. Han bara skejtar loss, gjorde värsta grejen ner från lekstugetaket. Maja klappade händerna och viftade med håret så det luktade gott ända bort till mig. Och då skulle jag göra en backflipp helt plötsligt. Hallå! Backflipp! Det är ju sånt man ser på youtube och liksom bara- what! Men nej då, Ossi The Pucko, skulle plötsligt göra värsta backflippen, för att impa på Maja. Så töntigt. Så gör jag den då. Alla kollar. Maja kollar jättemycket. Och så går den åt helvete. Jag landar på huvudet och armen och munkisen rivs sönder och jag håller på att börja böla. Maja kommer fram och frågar hur det gick. Jag blir glad, skitpinsam, grinfärdig och förbannad samtidigt. Och XXX vad ont det gör i armen! Men Maja minns mig i alla fall. Som största tönten försöker stajla med en värdelös backflipp. Grattis Ossi! Kul för dig! Det blir mycket hångel på en sån grej. Not.
Armen har gjort skitont hela natten. Mamma och jag åker in till akuten nu. Min bästa munkis är helt paj. Jag är mer ledsen för den än för armen faktiskt. Armen lagar sig väl, men jag har ingen aning när syrran åker till staterna igen och kan köpa en ny munkis. Mamma försökte laga den, men det såg ju ännu kassare ut. Mitt statusläge just nu: Ingen snygg munkis. Ingen snygg arm. Ingen snygg tjej. Inget snyggt backflipp. Inget snyggt liv.
Jag vill dö! Sitter i väntrummet med morsan. Armen gör svinont och mamma håller mig i handen, så där som när man var liten. Jag håller på att böla som en liten unge och då ser jag en tjej lite längre bort. Som tittar på mig! Det är inte varje dag! Som en tjej kollar in mig, men jag såg att hon kollade in mig. Sådär i smyg, som jag själv brukar göra. Fräknar hade hon. Ljusa fräknar. Så ropas hennes namn upp: Klara. Klara. Och då kommer jag på mig. Att jag håller min mamma i handen! Hallå! Etta på tönt-toppen, helt ohotad: Ossi Lindström! Jaja, det är väl lika bra att bränna alla sina chansen på samma dygn. Läkaren kollade min arm, den var bruten, någon handledsfraktur eller vad hon sa. Jag ska opereras i kväll. Får inte äta något (mamma hade lovat att vi skulle äta på Mcdonalds efter sjukan, men nu är ju det kört) och jag är redan ashungrig. Snusa får jag inte heller göra tydligen. Morsan tyckte att det spelade ju ingen roll eftersom jag inte snusar. Men det gör jag ju. Bara det att hon inte vet. Så nu skulle jag vilja ha:
Istället får jag:
Först lät det lite coolt med att sövas. Det kan ju inte vara värre än det var för Ludde som däckade i lördags. Han drack tokmycket booze och somnade helt enkelt. Jag slipper dricka med somnar ändå. Men jag vet ju hur det var för Ludde. Han yrade. Yrade om Nina. Om att han ääääälskade henne. Nina är ju ihop med Kalle! Så ligger Ludde där och avslöjar sig totalt. Nu vet ju alla att han har en crush på henne. Tänk om jag också kommer yra. Erkänna saker... Om mig själv. Börja babbla om att jag är oskuld fast alla tror att det är tvärtom. Eller få ribba! Tänk om jag har värsta sexdrömmarna och får ribba och nej Jag vill inte. Vill inte bli sövd. Jag kanske får stånd eller så kanske jag vaknar mitt i alltihopa. Vaknar mitt i operationen och känner hur de skär i mig, men jag kan inte säga något. Som en skräckfilm. De bara skär och skär och jag är helt vaken, men kan inte säga ett skit. Jag vill inte. Nu kommer en sjuksyrra, jag ska nog få mitt rum nu.
Den fräkniga! Sjuksyrran visar mig rummet och vem ligger där i en av sängarna, om inte den fräkniga tjejen. Klara. Hon ska ta bort blindtarmen. Jag tycker jag har ont i armen, men det är NADA mot vad ont hon har. Hon låg där i sin säng, med en dvd-spelare på magen och försökte se glad ut. Hennes farsa låg bredvid henne. De kollade på någon action tror jag. Hon log mot mig. Trots att hon hade ont. Hennes leende var skitfint! Brett och liksom som glitter eller vad man säger. Men sedan drog morsan för draperiet och jag såg inte den fräkniga mer. Men jag hörde henne. Hörde hur hon kved över sin mage och hur pappan pratade sådär pappa-snällt med henne. En sjuksyrra kom in till mig. Jag vågade ju inte fråga om ribban förstås. Men däremot vågade jag fråga om man kan vakna mitt i allt. Men det kunde man tydligen inte. Tydligen pumpar de in värsta sovmedlet hela tiden. Under hela operationen får man det där medlet, som en skön ström bara. Det går liksom inte att vakna. Skönt. Jag skulle tydligen inte vara rädd för att yra heller. För man sover så tungt så man orkar inte yra och om man skulle råka yra ändå så bryr de sig inte. De har fullt upp med andra saker än att lyssna på mitt Maja-yr. Eller yr om den fräkniga Piercingen skulle bort. Jag som just satt dit den. Själv. Det gjorde ap-ont. Hoppas det inte växer igen så jag får göra om den och får apont igen. Men tandställningen kunde sitta kvar. Den var tydligen inte strömledande. Rätt coolt annars, om den var det, så jag blir värsta hulken mitt i allt. Nu ska jag ligga och försöka tjuvkika genom skynket mot Klara. Klara heter hon.
Nu åkte Klara iväg. Hon vinkade lite försiktigt till mig. Och log. Det där fräkniga fina lilla skrattet. Jag försökte se cool ut och viftade tillbaka lite lugnt så där. Hon kanske trodde att jag inte brydde mig?! Fel, fel, fel.
Kommer hon tillbaka snart? Den fräkniga.
Jag såg den fräknigas pappa! Morsan småpratade med honom och han fick tydligen inte vara tillsammans med sin dotter, hon ville inte det. Vilken hårding. Jag vill att mamma ska vara med hela tiden. Nu ligger jag i en säng i korridoren, där alla operationsrum finns. Jag har gråten i halsen och morsan kliar mig på ryggen. Jag skiter i om jag ser ut som värsta morsgrisen. Jag vill ha mamma här. Bredvid. Hela tiden. För tänk om jag dör? Alla säger att jag inte kommer dö. Att jag kommer vakna om några timmar och vara lite dåsig. Och att mamma komma sitta bredvid mig då också. Om hon inte gör det kommer jag att få panik. Mamma måste sitta där. Måste.
Jaha. Då var man av med oskulden. Tänk om det är så? Att jag, efter operationen, när jag fortfarande låg nersövd blev av med svennen? Klara såg mig ligga där, sovande och skitsnygg (yeah right) och så bara hon tog min oskuld, helt i hemlighet. Ossi! Vilka sunkiga fantasier! Fet chans. Men det var speciellt att bli sövd. Mamma satt bredvid hela tiden, höll mig i handen och klappade mig på huvudet med andra handen. Jag fick klisterlappar på bröstet, nån liten lampklämma på fingret och så mätte de nåt på min arm, en blå grej som tryckte åt lite. Sjuksyrran snackade snällt med mig och morsan, sovdoktorn mätte upp en massa saker. När det var gjort fick jag andas i en tratt, extra syre tydligen, skum känsla. Det är för att man ska samla på sig frisk luft. Morfin fick jag också! I en slang in i blodet. Det närmaste knark jag kommit nån gång. Men inget vidare roligt knark. Det var ju inte så att jag började dansa precis, jag blev bara grymt seg. Och yr som tusan. När det var klart fick jag sovsprutan och sen minns jag inte ett skit. Konstigt. Att jag legat där och de har skurit i mig och lagat mig och jag fattar noll och vaknar i ett helt annat rum med mamma bredvid mig, som om ingenting hänt. Nu känns det ganska bra. Ska få glass om någon timma. Vill ha nu. Glass, glass, glass. Big mac, big, mac, big mac. Cola, cola, cola. Snus, snus, snus. Klara, Klara, Klara. Snart åker jag upp till vårt rum. Undra om hon är där nu?
Vi har pratat med varandra! Det var Klara som började. Hon frågade om jag var hungrig. Om jag tyckte om frukosten. Hur operationen gått. Om jag hade ont i armen. Var jag bodde. Hon frågade massor. Hon måste tycka att jag är superintressant. Bra! Det enda hon inte frågade var om jag ville ha hennes telefonnummer. Det vill jag. Det vill jag. Jag vill kunna lyfta luren och prata mer med henne. Klara bor på andra sidan stan från mig. Hon har två bröder, en blå undulat, en gul undulat och ett marsvin som hon är jättetrött på. En mamma, en pappa och ett radhus har hon också. Men ingen blindtarm. Och inte mitt telefonnummer. Måste våga ge det till henne innan vi åker hem. Ossi tönten måste våga göra ett move. Ossi tönten har glömt Maja. Ossi tönten kommer aldrig glömma Klara.
Jag är på toa nu. Men jag kissar inte. Jag bara sitter här och fattar inte att det kan vara sant. Att jag precis kollat en halv film tillsammans med Klara. Jag har låtsats-sms:at hela morgonen för att verka ja, för att verka vad? Populär? Intressant? ÅH! TÖNT! Nu måste jag få kraft! Kraft att fråga. Fråga om jag får ringa henne sen. När det här är över. Fan, nu har jag suttit här inne för länge, nu tror hon säkert att jag skiter. Ut-nu.
Jag skrivs ut nu. Jag ska gå nu. Herregud, vad ska jag göra. Måste göra nåt.
Klara. Klara. Klara, Klara, Klara. Världens coolaste tjej. Världens sötaste fräknar. Världens vackraste hår. Världens modigaste. Jag är världens lyckligaste, för jag har hennes nummer. Men hur ska jag kunna hålla mig från att ringa redan nu? Skönt att vara hemma. Skönt med snus. Lite coolt med gips. Ha! Kommer ut från sjukan med gips och numret till bästa tjejen. Bra Ossi.
Vi har ärr. Ett ärr på magen och ett ärr på armen. Men våra hjärtan är hela och fina. Och nu vet vi hur varandras läppar smakar. Klara smakar hallon och Ossi smakar snus. Konstigt att snus kan smaka så gott. Och konstigt att en operation kan fixa till så mycket. Inte bara det som var trasigt, utan ordna ihop kärleken också. Love, love, love! Ossi och klara forever.