Hur och när informerar jag mitt barn?


Barns tankar om hälsa och sjukdom samt hur människokroppen fungerar är beroende av ålder och mognadsnivå. Även barns medicinska rädslor hänger samman med deras utveckling och följer i stort de rädslor som är vanliga under olika åldrar. Det enskilda barnets upplevelser av situationen påverkas också av tidigare erfarenheter av sjukvård, föräldrarnas inställning och reaktion samt olika kulturers tankar.

Om barnet får förbereda sig inför sjukhusvistelsen kan han/hon hantera situationen på ett bättre sätt än utan förberedelser. Genom information kan stressreaktionerna minskas och barnet känna sig tryggare.

Barns behov av information förändras med åldern. Gemensamt är att informationen ska vara ärlig och ges med ett språk anpassat för barnets ålder och mognad. Betydelsefullt är också att informationen förmedlas i lämplig mängd och vid lämpligast möjliga tidpunkt.

Ett bra tillfälle är när barnet är utvilat, lugnt och avslappnat eller när han/hon visar nyfikenhet och intresse för upplysningar. Var lyhörd för frågor, ansiktsuttryck och andra signaler som avslöjar vad barnet känner.

Barn med tidigare erfarenheter av sjukhusvistelse är inte skyddade från rädsla. Tvärtom kan dessa erfarenheter medföra en ökad oro eftersom barnet vet vad som väntar. Det är därför viktigt att dessa barn informeras som om sjukhusbesöket vore deras första.

Barn kan inte föreställa sig hur de kommer att känna eller handla i en stressfylld situation. För att hjälpa dem inför en sådan osäkerhet kan ni prata om hur man kan tänkas känna och reagera i olika situationer. Bekräfta också att reaktioner är tillåtna.

Berätta för barnet att inga frågor är löjliga eller felaktiga att ställa. Om du inte kan svara på alla funderingar uppmuntra gärna till att barnet skriver ned eller tecknar sina frågor och tar med till sjukhuset.

Det viktiga är inte bara att man förbereder barn. Lika viktig är tidpunkten för när informationen ges. Ju yngre ett barn är desto kortare bör tidsintervallet mellan information och behandling vara. Eftersom barn inte kan fokusera sin uppmärksamhet under längre tid glömmer de lätt och information bör därför ges fortlöpande.

Det är mer än allt annat väsentligt att ge individuellt anpassad information. Den som känner barnet bäst har en större möjlighet än andra att göra detta.

I följande textavsnitt ges tips på hur och när barn i olika åldrar kan informeras. Observera att dessa endast ska ses som rekommendationer. Informationen skall alltid anpassas individuellt.

Småbarn upp till 3 år

Som förälder till ett litet barn som ska sövas är du troligtvis den som upplever mest oro och ängslan. Dina känslor är helt normala, men kom ihåg att små barn, upp till 2 månaders ålder, vanligtvis lätt kan separeras från sina föräldrar och finna trygghet hos dem som tar hand om dem.

Små barn beskrivs ofta som vanemänniskor eftersom upprepningar, rutiner, igenkännanden och förutsägbarhet har en trygghetsskapande effekt. Mellan åtta månader och två års ålder har många barn perioder av utvecklingsbetingad rädsla för främmande människor. Som förälder kan du genom din närhet och vanliga rutiner förmedla trygghet till ditt barn.

I denna åldersgrupp räcker en kort och enkel förklaring om vad som ska hända. Undvik att tala om vad som finns eller ska göras inuti kroppen så här små barn förstår ännu inte sådana detaljer. Berätta förslagsvis om en docka som är sjuk och ska åka till sjukhuset. Visa på dockan och förklara sedan att samma sak kommer hända med dem.

Barn under tre års ålder har en ofullständig tidsuppfattning och bör därför inte informeras för tidigt. Barn som börjat prata kan få information dagen före eller samma dag.

Förskolebarn och yngre skolbarn 3-6 år

Förskolebarn lever i en värld fylld av fantasi och magiska föreställningar. I deras tankevärld blandas saker ihop och förknippas med varandra. Ofta kastar de om ordningsföljden mellan orsak och verkan, vilket kan medföra att sjukdomar uppfattas på ett felaktigt sätt.

De kan inte heller skilja mellan yttre och inre verklighet. Smärtan som de kan känna tolkas därför som något utifrån kommande.

Även förskolebarn har en begränsad tidsuppfattning. Informationen bör därför spridas ut över ett antal dagar, förslagsvis en vecka, där detaljerna ges en till två dagar före behandlingen/operationen.

Barnet har en grov uppfattning om vad som finns inuti kroppen. De upplever alla kroppsdelar som sårbara och är mycket rädda för kroppsskada. Det är därför viktigt att betona vilken kroppsdel som ska behandlas och vilka som inte är inblandade. Eftersom barn i denna åldersgrupp lätt kan känna skuldkänslor är det viktigt att informera dem om att de inte är skuld till sjukdomen eller situationen. Rädslan för det okända i form av troll, spöken eller maskeradmasker är stor fram till skolåldern. Vissa barn kan därför reagera med rädsla då de möter narkospersonal som bär mössa och ibland munskydd.

Barn 6-12 år

Från att ha varit upptagna av fantasilivet börjar barnen i skolåldern göra skillnad på fantasi och verklighet. Kroppen delas in i bål, armar, ben och inälvor. De kan skilja mellan struktur och funktion. I denna ålder vet barnet att man kan bli sjuk på grund av inre skador och inte enbart av yttre våld. Sjukdomar ses nu inte som magiska företeelser eller straff, utan skeenden som kan orsakas av exempelvis bakterier eller virus. Det magiska tänkandet kan dock i pressade situationer förekomma ända upp i tonåren.

Medvetenheten om den egna kroppen är större än tidigare. De kan uppleva behandlingar som stympande eller vara rädda för att kroppen ska förändras. Precis som för yngre barn är det därför viktigt att betona vilken kroppsdel som ska behandlas och vilka som inte är inblandade.

Barn i denna ålder kan bli rädda för den tekniska utrustning de möts av på en operationssal. Det är också i denna ålder man börjar bli rädd för döden. Sömn och död sammankopplas gärna och därför är det många barn som oroar sig för att inte vakna efter operationen.

Barn i denna åldersgrupp kan verbalisera känslor. De kan förstå anledningen till och effekten av en undersökning. Jämfört med yngre barn visar de ett större intresse för vad som kommer att ske och informationen bör utgå från deras frågor. I denna åldersgrupp kan lek med dockor anses som barnsligt, så dockor används främst som undervisningsmaterial. Däremot kan skisser och teckningar vara ett bra sätt för barnen att förmedla sina tankar och funderingar. Informationen ges lämpligen till barnen en vecka före behandlingen.

Tonåringar

Tonårstiden är en dramatisk tid i en människas liv, fylld av stora fysiska och psykiska förändringar. Ängslan över att inte vara normal, för att kroppen inte utvecklas eller att utseendet inte duger är vanligt. Tonåringen är mycket mån om att ha kontroll över sin kropp. Ingrepp i kroppen samt att behöva få hjälp vid sjukdom kan upplevas som en kränkning av integriteten.

Tonåringar har en tendens att se sig själva som alltings medelpunkt. De upplever ofta att ingen någonsin gått igenom samma saker eller haft samma känslor. Tonårstiden är en tid av frigörelse och vilja att få bestämma över sig själv. De har ett stort behov av att få dra sig undan och markerar tydligt sin integritet genom att hålla avstånd till sin närmaste omgivning. Tonåringar är sällan förtroliga med sina föräldrar. Ett ökat föräldraberoende, vilket kan vara en naturlig konsekvens vid sjukdom, kan därför vara problematiskt att hantera. Bakom en tuff attityd finner man ofta en mycket osäker och ängslig människa som innerst inne är tacksam över att få hjälp och stöd.

I samband med narkos finns ibland en oro för att vakna upp mitt under operationen eller att inte vakna upp efter dess slut. Vidare förekommer oro för att bli snurrig, tappa kontrollen och säga något olämpligt eller för att inte kunna hålla urin och avföring.

Tonåringen vill bli betraktad nästan som en vuxen. Han/hon vill också bli informerad nästan som en vuxen person. De har oftast tillräckligt med biologisk kunskap för att förstå hur organ och organsystem fungerar. Tonåringen kan dessutom tänka hypotetiskt, dra slutsatser från given information och räkna ut konsekvenser av givna handlingar. De är därför inte längre nöjda med att endast veta vad som kommer att ske under en viss procedur eller behandling. De är intresserade av hela vårdförloppet. Man önskar omfattande information om varför vissa undersökningar och behandlingar görs och vilka effekter de förväntas ha. Tonåringen bör uppmuntras att ställa frågor samt inkluderas i diskussioner, frågeställningar och beslut. Informationen bör ges i så god tid att det finns utrymme för eftertanke och funderingar. Betona för din tonåring möjligheten att skriva ner frågor och funderingar och ta med till sjukhuset.

Referenser

Bischofberger, E., Dahlquist, G., Edwinson-Månsson, M., Tingberg, B. & Ygge, B. (2004). Barnet i vården. Stockholm: Liber.

Jylli, L., Olsson, G. (2005). Smärta hos barn och ungdomar. Lund: Studentlitteratur.

Tamm, M. (2004) Barn och rädsla. Lund: Studentlitteratur.

twitter icon

Astrid Lindgrens Barnsjukhus | Karolinska Universitetssjukhuset 171 76 Stockholm


© Karolinska Universitetssjukhuset

mail
Logotype